En liten groda hoppade i gräset. Den hade fått för sig att den var en förtrollad prins. Hit och dit hoppade den, för den måste hitta någon som kunde trolla. Till sist mötte den två rövare.
- Kan ni trolla? frågade grodan.
- Neej, det tror vi inte vi kan, sa rövarna.
- Synd det, sa grodan, och så hoppade den vidare.
Så mötte den en fe.
- Kan du trolla? sa grodan till feen.
- Ja, det är klart, sa feen.
- Kan du trolla så jag blir en prins igen? sa grodan.
- Det tror jag nog, sa feen.
Och så trollade hon så grodan blev en liten fattig pojke i trasiga kläder. Sen skrattade hon, för hon var en elak fe. Och så skyndade hon sig in i skogen.
- Bättre än att vara en groda i alla fall, tänkte pojken, och så visslade han en liten stump.
Snart mötte han en förskräcklig drake. Den frustade och blåste eld ur näsborrarna, som ju drakar gör.
- Jag är inte rädd för dig om du trodde det, sa pojken.
- Jaså inte, sa draken förvånat.
- Men jag tror jag vet någon vi kan skrämma, sa pojken. Följ med mig.
Draken följde efter pojken in i skogen, och snart hittade de den elaka feen, som hade gömt sig bakom en sten.
- Nu är det allt bäst att du trollar mig till en prins, annars äter draken upp dig, sa pojken.
- Just det, sa draken.
Feen blev så rädd, så rädd, så hon nästan tappade sitt trollspö.
Men sen läste hon en lång trollramsa. Pojken blev en prins, och draken trollade hon till en häst, så den inte skulle vara så farlig längre. Men sedan trollade hon av misstag sig själv till en groda.
Det tyckte prinsen först var rätt åt henne. Men sen tyckte han synd om den lilla grodan, tog upp den och stoppade den i sin jackficka, satt upp på hästen och red djupare och djupare in i den mörka skogen. Här måste det väl finnas fler som kan trolla, tänkte han. Och till slut kom han fram till en glänta och i gläntan fanns en stubbe, och framför stubben satt en liten tomte och solade sig.
- Hej på dig, tomtegubbe, sa prinsen. Kan du möjligen trolla?
- Klart jag kan, sa tomten.
- Det är så, sa prinsen, att den här grodan har varit en elak fe, och det tycker jag inte den ska få bli igen. Men vi kanske kan hitta på något bättre.
- En snäll fe, då? föreslog tomten.
Det tyckte prinsen lät bra.
- Då ska jag bara knappa lite på min tomtedator, sa tomten och försvann in i stubben, för det var där han bodde.
Snart kom han ut med en lapp, och på den stod en ramsa som lät så här:
- Hokus snäll, pokus fe, filiokus groda.
Och genast försvann grodan, och i stället stod där en fe som såg jättesnäll ut. Men feen började genast gråta.
- Men vad nu då, sa tomten. Vad är det som inte är bra?
Feen grät och snyftade och ibland sa hon något, men varken, tomten, hästen eller prinsen kunde höra vad hon sa. Till sist tyckte tomten att hon sa något som lät som "sessa" på slutet.
- Jaså, sa prinsen, hon vill bli en prinsessa i stället.
- Lätt ordnat sa tomten.
Så försvann han in till sin tomtedator igen och kom snart ut med en ny lapp.
- Abra prinsessa, kadabra fe, sa han.
Och i ett nu var feen förvandlad till den allra sötaste prinsessa. Och nu var alla glada. Prinsessan var glad, prinsen var glad, tomten var glad och hästen gav upp ett riktigt jättegnägg av pur glädje.
- Tack ska du ha, tomte, sa prinsen. Kom och hälsa på oss någon gång.
- Det gör jag gärna, sa tomten.
Så lyfte prinsen upp prinsessan framför sig i sadeln, och så red de ut ur skogen.
- Nu rider vi hem till mina föräldrar, sa prinsen. De tycker nog jag har varit borta för länge. Men det är en sak jag funderar på. Varför grät du egentligen? Du kunde väl ha trollat dig till prinsessa själv. Feer kan trolla, ju.
- Javisst, det tänkte jag inte på, sa prinsessan.
- Nåja, slutet gott allting gott, sa prinsen.
När de kom hem till prinsens föräldrar i slottet blev det stor fest, och när prinsen och prinsessan blev lite äldre gifte de sig och levde sedan lyckliga i alla sina dagar.