Malin räckte tomten en papperskasse med paket till familjen Larsson.
- Kör försiktigt nu, så paketen kommer fram ordentligt, sa hon.
- Det ska bli det, sa tomten. Tack för kaffet! Och så ställde han kassen på sparken och for iväg.
Det gick undan värre. Skägget fladdrade och mössan stod som en strut efter honom, men plötsligt sladdade han på en isfläck, sparken for hit och dit och hamnade till slut upp och ner invid vägen. Oj oj oj. Tomten reste sig mödosamt, borstade av sig snön och kände efter om det gjorde ont någonstans. Det gjorde det lyckligtvis inte. Men vilket sjå att hitta julklapparna!!! Med mycket pustande och stönande lyckades tomten i alla fall gräva fram paketen och borsta bort det mesta av snön. Sen körde han vidare. Men ett paket låg kvar på vägen. På det stod det ”Till min kära bror och svägerska med en önskan om en riktigt god jul! Malin”. En kråka kom fram och tittade på paketet men tyckte inte det verkade särskilt intressant. En vindpust tog det sedan med sig en bra bit från vägen.
Hemma hos familjen Larsson var förväntan stor. När skulle tomten komma? Till slut bultade det på dörren.
- Finns det några snälla barn här? hördes en dov stämma fråga.
- Jaa, skrek alla barnen och rusade fram till dörren och öppnade den.
Det var en sur och vresig tomte som stod där. Inget godmodigt "Hoho alla snälla barn, här kommer tomten med lite julklappar". Nej det första tomten sa med sin grinigaste röst var:
- Jaså, ni tycker ni har varit snälla? Vem var det då som slängde ut Pelles stövlar i snöovädret i går så det knappt gick att hitta dem i morse?
Olle såg lite generad ut. Hur kunde tomten veta det?
- Och vem var det som gömde fjärrkontrollen i pappas portfölj i förrgår, så ingen kunde hitta den på hela kvällen? fortsatte tomten.
Pelle skruvade förläget på sig. Förargligt vad tomten var välunderrättad.
- Och vem sköt ifrån sig tallriken så argt i morse så hela julmustflaskan stjälpte ut? undrade tomten vidare.
Stina såg gråtfärdig ut. Vem hade skvallrat för tomten?
- Inte ska du hålla på så där på själva julafton, sa mamma. Vem var det som slarvade bort tomglaskvittot på tjugofyra kronor i affären i tisdags om jag får fråga?
- Det var ju pappa, sa alla barnen i kör.
-Just det, sa tomten, det var pappa. Och han är inte här, så han får kanske ingen julklapp heller. Men nu ska vi vara glada. Och här får alla sina julklappar antingen de varit snälla eller inte.
Barnen tyckte lite synd om pappa, som inte fick vara med om julklappsutdelningen. Han skulle köra moster Malin och morbror Sven till tåget, hade han sagt. Den sura och vresiga tomten, som nu hade alla klappar i en stor säck, delade ut massor med paket; från mormor och morfar i Spanien, från farmor och farfar i Amerika, från faster Malin och farbror Sven, som skulle komma på julmiddag nästa dag, och från mamma och pappa. Och så fanns där förstås barnens julklappar till varandra och till mamma och pappa. Alla fick massor med klappar, till och med slarviga pappa, och dem la de i en hög för sig tills han skulle komma tillbaka.
- Men så konstigt, muttrade tomten. Det var ju sju paket från faster Malin. Och här är bara sex. Ett måste ha blivit kvar i snön.
Och så fick han lov att berätta att han stjälpt med sparken när han hämtat klapparna från Malin och Sven.
- Ja jag tyckte det var konstigt att en del paket var så blöta, sa Olle.
- Vi måste leta rätt på det, sa mamma. På med kläderna allihop.
Och så pulsade de ut i snöyran för att leta. De gick ända bort till det ställe på vägen där sparken hade stjälpt. I diket fanns inget paket, och inte låg det något på vägen. Olle spanade ut över fälten och tyckte han skymtade något färgglatt borta i skogsbrynet.
- Där är det nog, sa han. Alla kämpade sig ut på fältet och bort mot skogen. Det var ganska mycket snö nu.
- O, vad det ska bli gott med gröt sen när vi kommer hem, sa lilla Stina, som höll sin mamma hårt i handen.
Det var lite kusligt i skymningen. Och alldeles ensamma var de här ute i snöyran. Just när tomten skulle ta upp paketet kom en kraftig vindstöt som slungade det rakt upp i luften och vidare mot ett träd. Där fastnade det, fem meter upp.
- Verkar vara ett lätt paket, sa mamma.
- Ska vi strunta i det? sa tomten
- Ånej, sa mamma, du får klättra upp efter det.
Stackars tomten. Han klättrade och klängde, och till sist nådde han paketet, men när han skulle ner igen fastnade luvan och skägget i var sin gren. Lilla Stina tittade på tomten.
- Det är ju pappa! sa hon förvånat.
- Visste du inte det, sa Olle, det har jag vetat i flera år.
- Jag också, sa Pelle.
(Men det var kanske bara som de sa).
Pappa tomten var nu ganska trött.
- Vem ska bära paketet? frågade han.
- Det vill jag, sa lilla Stina. Oj, vad lätt det är.
Så kom de hem till slut och stampade av sig snö från kängor och stövlar, skakade snö från vantar och halsdukar, och äntligen satt de i värmen i vardagsrummet igen. Granen tindrade. Mamma hade satt gröten på värmning. Teven körde jullekar med Bosse Larsson. Stina tog itu med paketet, som var en färgglad kartong som man kunde öppna i ena änden. Hon kikade in. Det var tomt. Paketet var tomt!!!
En kvart tidigare, när faster Malin tittat upp från boken hon suttit och läst, hade hennes blickar fastnat på något ganska stort och platt som låg på pianot. Hon hade inte riktigt velat tro på vad hon såg. En sak kan inte vara på två ställen samtidigt, och den här saken skulle vid denna tidpunkt ligga i en platt men färgglad kartong i familjen Larssons hem, inte här på pianot.
- Sven, hade hon sagt, ta fram bilen. Vi måste åka till min bror med deras julklapp.
- Vi skulle ju äta gröt nu, hade Sven svarat. Han hade arbetat sent, hade nyss kommit hem och var riktigt hungrig. Gröt och skinksmörgås, juleljus och helgfrid var vad han längtade efter.
- Jaja, du får vänta en kvart, hade faster Malin sagt.
Så hade de givit sig iväg, och just när Stina konstaterade att paketet var tomt, ringde det på familjen Larssons ytterdörr. Mamma öppnade och blev väldigt förvånad när faster Malin och farbror Sven stod där.
- Julmiddagen är inte förrän i morgon, sa hon.
- Jag vet, jag vet, jag är inte alldeles glömsk, men förresten, man kan ju undra. Här är en julklapp som lyckats smita undan paketeringen, sa faster Malin. Ja, jag ser att du just har upptäckt att kartongen är tom, sa hon till Stina.
- Inte nog med det, sa mamma, nu ska du få höra. Och så berättade hon hela den uppskakande historien om paketets väg till familjen Larsson.
- Ja, det var allt tur att jag inte la ner tavlan i kartongen då, sa faster Malin. Den skulle ha blivit alldeles förstörd i snön.
Nu måste ju alla beundra julklappen, en akvarell föreställande familjen Larssons sommarstuga.
Stina smög sin hand i Malins. Vet du faster Malin, sa hon, att det är pappa som är jultomten.

copyright © Bigitta Ossung

Tillbaka till ugglesagor

Tillbaka till första sidan