På plåtverkstan stod en liten gul bil och såg sur ut. Den var sur för att den var
bucklig, och den var bucklig för att den hade kört i diket. Eller körts, kanske
man ska säga.
- Jag såg att det var löst grus på vägen, berättade bilen för sina likaledes
buckliga kompisar, och jag ville köra långsamt där. Men Olle, han bara körde på
som vanligt, han.
- Hur gick det? frågade en blå bil till vänster.
- Ja, Olle klarade sig med en stukad hand. Men titta på mig, va. Trasiga
lyktor, trasig vindruta och så alla dessa repor och bucklor.
- Ja, det är ett elände, sa en röd bil till höger. Folk fattar inte att det gör
ont.
Efter en vecka var den gula bilen lagad och skulle köras ut från verkstan.
Bilmekanikern öppnade stora porten mot gatan, och just när han hade gjort det
gjorde den lilla gula bilen en riktig rivstart. Den körde fort förbi
mekanikern. Men väl ute på vägen saktade den ner och körde snyggt och
ordentligt. Härligt, tänkte bilen. Det här har jag alltid drömt om.
Det var det konstigaste jag varit med om, sa mekanikern för sig själv, jag
måste nog ringa polisen. Och det gjorde han.
Solen sken så varmt. På ömse sidor av vägen var det ljusgröna hagar, mörkgröna
skogar, blåa sjöar. . . Några hästar gick och betade på en äng till höger.
Bilen vinkade åt hästarna. Några kor betade på andra sidan av vägen. Bilen
vinkade till korna.
Så var det plötsligt motorväg och i högerfilen segade sig två långtradare fram.
Lilla bilen tyckte det var lika bra att köra om. Den såg noga efter att ingen
var på väg att köra ikapp i vänsterfilen, och så körde den om. Föraren i första
bilen spärrade upp ögonen. Har jag fått fel på synen eller är bilen fjärrstyrd,
tänkte han. Sen tog han sig en klunk läsk ur burken han hade bredvid sig. Kan
vara värmen, tänkte han.
Föraren i den andra bilen svängde in på en parkeringsficka som turligt nog dök
upp och ringde polisen.
Lilla bilen körde vidare. Snart lämnade den motorvägen, för den tyckte bäst om
att köra på småvägar så den hann titta sig omkring lite. Ett tu tre fick den
väja för en pojke som hade kört omkull med sin cykel. Bilen bromsade in och
backade sedan tillbaka till pojken.
Pojken verkade väldigt ledsen och hade gjort sig ganska illa. Han hade
skrapat ena armen och kunde knappt stödja på höger ben. Lilla bilen öppnade ena
bakdörren. Pojken kravlade sig in. Bildörren stängdes och bilen for iväg. Raka
vägen till sjukhusakuten for den. Ända fram till porten.
Pojken kravlade sig ur och skulle just tacka föraren, när han märkte att det
inte fanns någon. Är bilen fjärrstyrd? tänkte pojken. Det tänkte sjuksystern som
tog emot pojken också.
- Jag ringer polisen, sa hon. Det här var det konstigaste jag har sett.
Den lilla bilen körde vidare på de små vindlande vägarna. Mellan diken fulla av
fluffig vit hundloka och lilablå midsommarblomster körde den. Det doftade nyslaget
hö. Efter en stund kom den fram till en sjö där en svan med ungar sam omkring,
och björkar speglade sig i vattnet. Här stannade den lilla gula bilen och bara
stod och njöt. Då kom en polisbil . . . och en till . . . och en till. Fem
polisbilar kom fram till sjön, och i den sista satt Olle.
- Är det här din bil? sa polisen.
- Ja, sa Olle.
- En sån fin liten bil, sa polisen, den är du väl rädd om?
- Ja, sa Olle.
Olle gick bort till sin bil. Polisbilarna for iväg. Olle försökte öppna
bildörren. Det gick inte.
- Är du sur på mig, sa Olle. Han klappade försiktigt på den nylackade plåten.
Jag lovar att köra försiktigt, sa han.
Då fick han upp dörren.
Han satte sig i förarstolen. Han tittade på den vackra sjön, på svanarna och på
björkarna som speglade sig i vattnet.
- Vad fint här är, sa han. Hit måste vi åka ofta du och jag, eller hur? Lugnt
och försiktigt ska jag åka. Jag har inte haft det så roligt med min stukade
hand heller må du tro.
Den lilla gula bilen lyssnade och blev glad.
- Tut, sa den.
Hur det gick med pojken? Han mår bra. Han blev omplåstrad av en snäll
sjuksyster. Sen kom hans mamma och hämtade honom. Nu är han ute och cyklar
igen.