Det var en gång en kung och en drottning som hade en liten
flicka, och eftersom hon var en kungadotter kallades hon prinsessa.
Hon hette Adalmina och var sina föräldrars enda barn.
När prinsessan Adalmina döptes var två goda feer, en röd och en blå,
bjudna som faddrar. Det brukade vara så hos sagornas kungar och drottningar.
Och de två goda feerna glömde inte heller att ge den lilla prinsessan var sin
faddergåva. Den röda feen gav henne en stor äkta pärla, så oförlikneligt skön
att man aldrig sett dess make, och därmed följde ännu tre goda gåvor.
- Ni ska veta, sade feen, att så länge Adalmina bär pärlan ska hon för var
dag bli allt vackrare, allt rikare och allt klokare. Men
tappar hon sin pärla, då kan ingen hjälpa att hon på en gång mister de tre
gåvorna; sin skönhet, sin rikedom och sin klokhet. Dem får hon inte tillbaka
förrän hon får sin pärla igen.
Så var det. Den blå feen sade:
- Adalmina har fått tre så stora gåvor att många inte önskar sig någonting
högre i världen. Likväl finns det ännu en gåva, som är den allra bästa, och den
ger jag åt Adalmina men blott på ett villkor. Så länge prinsessan äger sin pärla
och de tre gåvorna, så länge har min gåva alls ingen kraft. Men tappar hon sin
pärla, sin rikedom och sin klokhet, då får hon av mig i ersättning den fjärde
gåvan, och det är ett ödmjukt hjärta. Så var det sagt. Och därmed
nickade båda feerna farväl och försvann som två vita moln på den blå
sommarhimlen.
Kungen och drottningen var mycket nöjda. De tänkte för sig själva:
- Bara vår lilla prinsessa blir vacker, rik och klok betyder det lite hurdant
hennes hjärta är. Vi ska nog akta hennes pärla, och då kan hon vara utan den
blå feens fattiga gåva. Nej, då visste den röda feen bättre vad en prinsessa
behöver! Hennes gåvor var kungagåvor, men den blå feen var rätt snål, det
måste man tillstå; hon gav det kära barnet en allmosa, alldeles som man kastar
en kopparslant åt en tiggarflicka vid landsvägen.
Nu lät kungen göra en guldkrona som passade precis på den lilla Adalminas
huvud och som var så inrättad, att när prinsessan blev större blev kronan större
på samma gång och passade lika bra som förut. Men för alla andra var den
märkvärdiga kronan antingen för stor eller för liten. Överst i kronan var en
spets, och i spetsen var pärlan infattad så starkt och hårt att den omöjligt
kunde falla bort därifrån.
Så sattes kronan på Adalminas huvud, och sedan bar hon den ständigt,
både när hon sov i sin lilla förgyllda vagga och när hon var vaken och sprang
omkring i slottet. Men eftersom kungen och drottningen var så rädda att mista
pärlan var det strängt förbjudet att någonsin låta prinsessan gå längre bort än
till den stora grinden mellan kungens gård och parken, och dessutom följdes
hon ständigt av fyra kammartjänare och fyra kammarjungfrur när hon gick ut.
Och tjänarna var strängt tillsagda att noga vakta prinsessan och hennes pärla.
Så växte prinsessan upp, och det gick alldeles som den röda feen hade
förutsagt. Adalmina blev den allra vackraste prinsessa man någonsin sett, ja
så vacker att hennes små ögon strålade som två klara silverstjärnor en afton
om våren, och var hon gick blev det solsken omkring henne, och alla blommor
i trädgården bugade sig för henne och sade till henne:
- Du är vackrare än vi! Och hon blev så rik, så rik att det liksom växte idel
skatter omkring henne. Golvet i hennes kammare var av silver och pärlemor,
väggarna var idel stora speglar, och taket var av guld, bestrött med diamanter.
Nej, vad det gnistrade i lampornas sken! Adalmina åt på guld, sov på guld och
klädde sig i guld; ja, om det varit möjligt att äta guld, så skulle hon ha gjort
det, men det var för hårt att bita i. Och så klok var hon, ja så klok att hon
kunde gissa de allra svåraste gåtor och minnas de allra längsta läxor bara hon
en enda gång såg på dem. Och alla visa män i kungens rike kom tillsammans
för att ge prinsessan frågor, och alla var ense om att en så klok och förståndig
prinsessa som Adalmina aldrig funnits i världen förut och aldrig heller kommer
att finnas så länge världen består.
Nåja, det var gott och väl. Det är ingen synd att vara vacker och rik och klok,
bara man förstår att använda dessa gåvor efter Guds vilja, men se däri ligger
det svåra. Kungen och drottningen tyckte i sin förtjusning att prinsessan
Adalmina var den bästa och fullkomligaste varelsen på hela jorden. Och det
värsta var att Adalmina började tänka detsamma själv. När alla ständigt och
jämt sade till henne att hon var tusen gånger skönare och rikare och visare än
andra människor trodde hon det gärna, och därav blev hon högmodig i sitt hjärta
så att hon ansåg att alla andra, ja till och med hennes föräldrar, var sämre än
hon. Stackars Adalmina, det var en stor, ful fläck på glansen av hennes skönhet;
det var en stor fattigdom i all hennes rikedom; det var det allra största oförstånd
i all hennes klokhet, och det var nära att hon därigenom gått alldeles förlorad.
Ty ju äldre hon blev, desto högmodigare blev hon, och med högmodet följde de
allra styggaste fel, så att Adalmina tillika blev elak och hårdhjärtad, girig och
avundsjuk. När hon såg en vacker blomma i trädgården skyndade hon att trampa
ned den med sin fot, ty vacker fick ingen annan vara än hon allena. När Adalmina
mötte en annan prinsessa, som åkte i sin förgyllda vagn retade det henne obeskrivligt,
ty rik och förnäm fick heller ingen annan vara än hon. Och sade man om en annan
flicka att hon var snäll och förståndig grät Adalmina bittra tårar av harm, ty varför
skulle en annan också vara klok?
Adalmina grälade också på alla som inte smickrade henne och gjorde allt som
föll henne in; men samtidigt föraktade hon dem som undergivet lydde hennes
minsta vink. Hon var en tyrann som alla var rädda för och ingen tyckte om.
Kungen och drottningen var de enda i hela riket som inte retade sig på hennes
högfärd.
En dag när prinsessan var femton år gick hon ut och spatserade i kungens gård.
När hon kom till grinden och ville ut i parken var grinden låst, och ingen vågade
öppna den tvärtemot kungens stränga förbud. De fyra kammarjungfrurna och de fyra
kammartjänarna var med, och för första gången vägrade de att lyda prinsessans befallning.
Då blev Adalmina ond, ja så ond att solskenent av hennes skönhet alldeles förmörkades.
Hon slog sina trogna tjänare i ansiktet, sprang ifrån dem och klev över grinden. Och när
tärnorna föjde efter sprang hon allt längre inåt parken till dess att ingen av tjänarna
syntes längre mellan de gröna träden.
Då kände sig Adalmina för första gången i sitt liv törstig och trött och satte sig ned
vid en källa för att vila. Ja, hon nedlät sig att ösa vatten ur källan med sin fina, vita
frökenhand, dricka alldeles som andra människor gör när ingen niger och bjuder dem ett
glas vatten på en tallrik. I detsamma fick hon se sin bild i källan.
- Ack, vad jag är vacker! sa hon för sig själv, och därvid lutade hon sitt huvud allt längre
ned mot vattnet för att bättre spegla sig till dess att - plums, där föll hela guldkronan
med pärlan ned från Adalminas huvud och försvann som en pil i källans krusade
vattenspegel.
Adalmina märkte det knappt, så betagen var hon i sin egen skönhet. Men vad hände?
Knappt blev källans vatten åter stilla och klart förrän Adalmina i dess spegel såg en helt
annan bild än sig själv. Hon såg inte längre den undersköna prinsessan i hennes
guldstickade klänning, med juveler i håret och örhängen av blixtrande diamanter; hon såg
endast en stackars ful och fattig tiggarflicka, barhuvad, barfota, i trasiga kläder och
okammat hår. I en blink försvann även hela hennes stora klokhet. Hon blev så okunnig
och enfaldig som den allra olärdaste. Och det var märkvärdigt, att i samma stund
förlorade hon alldeles sitt minne så att hon inte längre visste vem hon varit och varifrån
hon kom och vart hon ämnade gå. Hon kände endast dunkelt att någon stor förändring
försiggått, och detta skrämde henne så att hon sprang bort från källan och sprang allt
längre in i skogen utan att veta vart hon styrde sin kosa.
Det blev mörkt om kvällen och vargarna började tjuta i skogen. Adalmina blev allt
räddare och sprang allt längre till dess att hon på långt håll såg skenet av ett ljus. När
hon kom dit var det en liten stuga, och där bodde en gammal och fattig gumma.
- Stackars barn, sade gumman, varifrån kommer du så sent på kvällen? Men Adalmina
kunde inte svara på det. Hon visste inte ens vem hon var och var hennes föräldrar bodde.
Detta tyckte gumman var rätt underligt och förbarmade sig över henne och sade till
henne: Eftersom du är så fattig och ensam i vida världen ska du få bo hos mig. Jag
behöver just någon som vaktar mina getter i skogen. Det ska du får göra, mitt barn, om
du är snäll och beskedlig och nöjd med att äta vatten och bröd med lite getmjölk ibland
när vi har kalas.
Ja, gott och väl. Adalmina var mycket glad och tacksam, ty utan att hon visste det hade
den blå feen hållit ord. Adalmina hade nu fått det som var bättre än skönhet och klokhet
och rikedom, nämligen ett gott och ödmjukt hjärta. Mycket lyckligare var hon nu när hon
vaktade getter och åt sitt fattiga bröd och sov på den hårda bädden av halm och mossa.
Mycket gladare var hon nu än förut, ty med ett ödmjukt hjärta följer många värdefulla
gåvor såsom ett gott samveta och stilla förnöjsamhet, lugn och frid, godhet och kärlek,
var man än i världen hamnar. Och var Adalmina gick där blev det åter solsken omkring
henne men inte längre av hennes yttre skönhet utan av hennes goda hjärta.
Men i kungens gård blev det en faslig uppståndelse när prinsessan försvann. Det hjälpte
inte att de stackars kammarjungfrurna och kammartjänarna som följt henne till grinden
kastades in i ett mörkt fängelsetorn där varken sol eller måne lyste. Kungen och
drottningen sörjde otröstligt. De lät klä hela sitt rike i sorgdräkt och förkunnade i alla
kyrkor att den som kunde skaffa prinsessan Adalmina till rätta, han skulle få prinsessan
till fru och dessuton halva kungariket. Det brukades så på den tiden som ju alla vet.
Det var ju en bra hittelön, och många prinsar och riddersmän red ut i världen, vinter och
sommar och sökte och sökte, men aldrig fann de ens så mycket som den förgyllda klacken
av Adalminas sko. Slutligen hände det en gång, att den unge och raske prins Sigismund
av Frankland under sitt sökande kom till den gamla gummans koja. Där satt hon i sorgdräkt,
och den var minsann inte alltför fin, men svart var hon, och själva getterna på stenbacken
var svarta och vita.
- Vem sörjer ni, kära mor? frågade prinsen.
- Kungen har befallt att alla ska sörja vår försvunna prinsessa, svarade gumman. Hon
var visserligen vacker och rik och klok, men folk säger att hon var så förfärligt högfärdig
så ingen människa tyckte egentligen om henne.
Just då kom Adalmina hem med sina getter från skogen. Prinsen såg på henne och
kunde inte begripa hur en flicka som var så fattig och ful ändå kunde röra hans hjärta så
underbart att han nästan höll av henne, innan han sett mer än snibben av hennes öra.
Han frågade henne om hon sett prinsessan.
- Nej, sa Adalmina.
- Det är märkvärdigt, sa prinsen, i tre långa år har jag inte tänkt på någon annan än
min lilla prinsessa. Men nu söker jag henne inte mer. Nu vill jag bygga mig ett slott här
i skogen och bo här i alla mina dagar.
Sagt och gjort. Prinsen byggde sig ett slott, och det var just nära källan där Adalmina
en dag blev förvandlad. Då hände sig en gång, när det var mycket varmt, att prinsen blev
törstig och lutade sig ned för att dricka ur källan.
- Vad kan det vara som blänker så förunderligt grant där nere i vattnet? sa han för sig
själv. Jag måste se efter vad det är.
Prinsen böjde sig ned, stack sin arm i källan och tog upp därifrån en gyllene krona med
en förunderligt vacker äkta pärla i spetsen. Då kom han ihåg något. - Tänk om det är
Adalminas pärla! Han gick med kronan till kungens slott, och knappt hade kungen och
drottningen sett klenoden förrän de båda på en gång ropade:
Adalminas krona! Adalminas pärla! Ack, var är hon själv, var är vår sköna, kära, lilla
prinsessa?
Då räknade kungen ut, att om prinsessan ännu levde borde hon vara arton år. Han
påminde sig den röda feens spådom och började gissa, att det hänt som det verkligen
hänt. Därför lät han åter meddela i alla kyrkor, att alla flickor som var arton år gamla
skulle samlas på hans gård och prova kronan. Och den som kronan fullkomligt passade,
hon skulle erkännas vara den rätta och förlorade prinsessan, och prins Sigismund av
Frankland skulle få henne till fru.
Det är klart att alla flickor genast skyndade till kungens gård. Och de som var mer eller
mindre än arton år låtsades inte komma ihåg det. Det var en vacker sommardag, och
minst tusen flickor stod där i långa rader för att pröva sin lycka. Alltifrån tidigt på
morgonen ända till sent på aftonen vandrade guldkronan från huvud till huvud och
provades på alla, men passade åt ingen. Till sist började alla flickorna knota och säga:
- Kungen gör narr av oss. Låt oss dra lott, och den som vinner bör få både kronan och
prinsen.
Detta tyckte prins Sigismund var ganska illa och bad dem vänta tills solen gått ned.
- Låt gå, sa flickorna.
Lite innan solen gick ned ställdes en väktare på vakt för att se om någon ännu kom där
borta på landsvägen. Prinsen ropade:
- Kvällen förgår. Väktare, ser du någon komma på vägen?
Väktaren svarade:
- Jag ser blomstren luta sina kronor till sömn, ty natten är nära. Men ingen, ingen ser
jag komma på vägen.
åter frågade prinsen:
- Kvällen lider. Väktare, ser du ingen komma på vägen?
Väktaren sade:
- Ett moln far över den sjunkande solen och fågeln i skogen gömmer sitt huvud under
den trötta vingen. Natten är helt nära, och ingen, ingen ser jag komma på vägen.
ännu en gång frågade prinsen:
- Kvällen är till ända. Väktare, ser du inte någon komma på vägen?
Väktaren sade:
- Jag ser ett litet moln av damm långt borta vid skogsbrynet. Nu kommer det närmare.
Jag ser en fattig vallflicka driva sina getter framför sig på vägen.
- Låt oss pröva kronan på vallflickan, sa prinsen. De andra flickorna som alla ansåg sig
vara mycket finare, ropade:
- Nej, nej! Men kungen lät föra fram vallflickan, och se, när man provade kronan på
hennes huvud passade den fullkomligt.
I detsamma gick solen ned, och det blev mörkt så att man inte riktigt kunde se hur
vallflickan såg ut. Men prins Sigismund tänkte i sitt hjärta:
- Se, den gode Guden vill att jag ska ta den fattiga flickan till min hustru, och det ska
jag göra, ty jag har sett henne förut hos gumman i skogen, och jag vet att det lyser som
solsken omkring henne var hon går.
Och allt folket ropade:
- Länge leve prins Sigismund och prinsessan Adalmina! Men många tänkte för sig själva:
Det är ju bara en fattig vallflicka!
Vallflickan fördes med kronan på huvudet in i kungens sal som strålade av tusende
vaxljus. Men högre än alla de tusende ljusen strålade prinsessan Adalminas förunderliga
skönhet, där hon plötsligen stod mitt ibland dem alla, klädd i sin gyllene skrud. Ty när
hon återfick pärlan fick hon också alla den röda feens gåvor igen. Men det bästa var att
hon på samma gång fick behålla den blå feens gåva, det goda, ödmjuka hjärtat. Och som
hon även fått sitt goda minne tillbaka mindes hon väl hur stygg hon fordom var och hur
hon sedan förvandlades. Därför bad hon nu sin far och mor och alla andra förlåta henne
hennes forna högmod. Och som bevis på att hennes hjärta nu var förändrat ledde hon
fram den fattiga gumman från skogen och omfamnade henne och sade:
- Den barmhärtige är rik i sin fattigdom, men den rike, som har ett hårt hjärta, han är
ändå fattig bland alla sina skatter.
Och alla som såg detta trodde knappt sina ögon. Sedan släpptes de fyra kammarjungfrurna
och de fyra kammartjänarna fria ur tornet och det blev bröllop och stor glädje i kungens
gård. Och alla ropade över land och rike:
- Vacker, vacker är Adalminas pärla, men mycket vackrare är ett ödmjukt hjärta!