Det här hände för länge sedan i nuvarande staden Albany, i delstaten New York, medan denna ännu var en holländsk koloni. I staden bodde en bagare vid namn Van Amsterdam, och han var den ärligaste människa man kan tänka sig. Varje morgon kontrollerade och justerade han sina vågar, och han var noga med att ge sina kunder exakt vad de betalade för - varken mer eller mindre.

Van Amsterdams affär var alltid full med kunder, eftersom folk hade förtroende för honom och eftersom han bakade så gott bröd. Och aldrig var det sådan trängsel som dagarna före sjätte december, dagen när holländarna firar Sankt Nicholas.

Vid den tiden på året strömmade folk till bagarens affär för att köpa hans fina Sankt Nicholas-kakor. De var tillverkade av pepparkaksdeg och glaserade i rött och vitt, så de såg ut precis som holländarna tänkte sig Sankt Nicholas - lång och smal med en hög, röd biskopsmössa och en lång, röd biskopsmantel.

En sådan dag, när bagaren just låst upp till sin affär, flög dörren upp och in kom en gammal kvinna, insvept i en lång svart sjal.
"Jag skulle vilja köpa ett dussin Sankt Nicholas-kakor", sa hon.
Bagaren tog en stor kartong och la försiktigt ned tolv kakor. Just när han skulle lägga på locket sträckte kvinnan ut en hand och hejdade honom.
"Jag bad om ett dussin", sa hon."Du har bara givit mig tolv."
"Min bästa fru", sa bagaren, "alla vet att ett dussin är tolv stycken."
"Men jag påstår att det går tretton på ett dussin", sa kvinnan. "Ge mig en till."
Van Amsterdam var inte den som tålde dumheter.
"Jag ska säga frun", sa han, "att mina kunder får exakt vad de betalar för - varken mer eller mindre".
"Då kan du behålla kakorna", sa kvinnan. Hon vände sig om för att gå men stannade i dörren.
"Van Amsterdam! Det är visserligen sant att du är ärlig, men du är tyvärr också både snål och girig. Fall på nytt, res dig på nytt, lär dig räkna på nytt!"
Sen var hon borta.

Från den dagen gick allting på tok i Van Amsterdams bageri. Hans bröd jäste för mycket eller inte alls. Hans bakelser blev sura eller för söta. Hans mjuka kakor smulade sig eller blev sega. Småbröden blev brända eller degiga.

Ett år gick. Bagaren blev fattigare och fattigare. Eftersom han sålde lite bakade han lite, och hans hyllor var nästan tomma. Hans sista få kunder lämnade honom. Slutligen, dagen före Sankt Nicholas Dag, kom inte en enda kund till Van Amsterdams affär. På kvällen satt bagaren där ensam och tittade på sina osålda Sankt Nicholas-kakor.
"Jag önskar att Sankt Nicholas kunde hjälpa mig nu", sa han. Sen låste han affären och gick sorgsen till sängs.

Men på natten drömde bagaren. Han drömde att han var en liten pojke igen, en av många i en klunga glada barn. Och där, mitt i klungan stod Sankt Nicholas själv. Hans vita häst stod bredvid honom, lastad med korgar fyllda med paket. Nicholas tog upp den ena presenten efter den andra och räckte dem till barnen. Men Van Amsterdam lade märke till någonting underligt. Hur många paket Nicholas än delade ut så tog de inte slut. Det verkade vara så att ju mer han tog upp ur korgarna desto mer fanns det kvar. Sen räckte Nicholas över en present till Van Amsterdam. Det var en av bagarens egna Sankt Nicholas-kakor. Van Amsterdam tittade upp för att tacka honom, men nu var det inte längre Sankt Nicholas som stod där. Den som stod och log ner mot honom var den gamla kvinnan med den långa svarta sjalen.

Van Amsterdam vaknade med ett ryck. Månen sken in på honom genom de halvöppna fönsterluckorna. Han tänkte.
"Jag har alltid givit mina kunder exakt vad de betalat för", sa han för sig själv, "varken mer eller mindre. Men varför skulle jag inte ge dem mer?"

Nästa morgon, på Sankt Nicholas Dag, steg bagaren upp tidigt. Han blandade till sin pepparkaksdeg och kavlade ut den. Han skar ut figurerna och gräddade dem. Han glaserade dem i rött och vitt för att de skulle se ut precis som Sankt Nicholas. Och kakorna blev lika fina som någonsin tidigare.

Van Amsterdam var just färdig med baket när dörren flög upp. In promenerade den gamla damen med den långa, svarta sjalen.
"Jag har kommit för att köpa ett dussin av dina Sankt Nicholas-kakor."
Ivrigt räknade Van Amsterdam upp tolv kakor - och en till.
"I den här affären", sa han "är hädanefter ett dussin tretton stycken."
"Du har lärt dig räkna bra", sa kvinnan. "Du kommer säkert att få din belöning."
Hon betalade för kakorna och skyndade ut. Men just innan dörren slog igen tycktes bagarens ögon spela honom ett spratt. Han tyckte han skymtade en bit av en röd mantel under den svarta sjalen.

Precis som kvinnan hade förutsagt fick Van Amsterdam sin belöning. När folk fick höra att han räknade tretton på ett dussin fick han fler kunder än han någonsin haft. Faktum är att Van Amsterdam blev så framgångsrik att de andra bagarna i staden började göra på samma sätt. Och från dem spred sig bruket till andra städer och till slut till alla Amerikas kolonier.

Och så, säger man, gick det till när tretton stycken blev "bagarens dussin" - ett begrepp som varit i allmänt bruk i över hundra år, på vissa platser ända intill våra dagar.

Fotnot: Sankt Nicholas är förebilden till Amerikas jultomte, Santa Claus.