Trollfar tog upp sin portmonnä och letade i varje fack. Inte ett öre! Han vände på den och skakade den över bordet. Fortfarande inte ett öre. Trollfar suckade tungt och stoppade ned portmonnän i fickan igen. Men inte så fort att inte trollmor hann att se en skymt av den.

- Apropå pengar! sa trollmor. Det sa hon alltid så fort hon fick se en skymt av portmonnän. Apropå pengar så måste pojkarnas skor halvsulas, din päls skall till kemtvätten, och så skulle väl du ha lite snus och jag lite kaffe nu i höstrusket.
- Apropå pengar, sa trollfar, så har jag inga.
- Då måste du försöka förtjäna lite, gubbe lille, sa trollmor.
Se sanningen att säga så var den här trollgubben inte så värst förtjust i arbete, inte.
- Hur? sa han bara.
- Du får väl köra timmer åt trollkungen, sa trollmor. Du vet att han ska sätta igång med storbygge i vår.
- Jo det är ju klart att jag kan göra det, sa trollfar, bara jag blir erbjuden så.
- Bli erbjuden, skrattade trollmor. Nej, nu trollfar lille, pratar du i nattmössan. Det är väl du som ska erbjuda dig. Gå du till Trollens arbetsförmedling i morron och hör efter.
- Hm, hm, sa trollfar.

Då klev Bim, äldste sonen, fram.
- Far skulle tippa, sa han.
- Tippa! På vad då? Portmonnän? Jag vände den ju upp och ner för en stund sen, såg du väl, och det kom inte fram ett öre ändå.
- Äsch, sa Bim. Far förstår inte. Det är bäst jag tar det från början. Trollfar vet väl vad det är att sparka boll?
- Jo, det vill jag lova, sa trollfar. Det är därför era skor måste halvsulas stup i ett.
Bim lät sig inte störas, han fortsatte:
- Trollfar förstår att man kan gissa i förväg vilket lag som skall vinna. Eller om det blir oavgjort! Så kan man skriva vad man tror på en tipslapp som Kirre-Mick i skogsbrynet sen tar hand om. Man betalar tjugofem öre för varje rad man gissar. Man kan vinna kolossalt mycket om man gissar rätt.
- Låter enkelt och bra, sa trollfar.
Trollmor kom fram och betraktade dem med vänligt spefulla ögon.
- Var ska ni ta tjugofemöringen? frågade hon.
Djup tystnad rådde efter dessa ord. När trollmor låtit dem sitta där molokna ett tag lyfte hon upp sin ena förklädessnibb. Det var en knut på den. Inuti knuten låg en tjugofemöring.
- Men kära trollmor, sa trollfar, har du sparade slantar?
- Ja, hur skulle det gå annars? undrade trollmor.

Nu blev det fart. Bum, minste pojken, sprang till Kirre-Mick efter tipskupong. Bim vässade ett kol från spisen tills det blev sylvasst, och så fort Bum var tillbaka började trollfar skriva. Bim, Bam och Bum lät goda råd och anvisningar hagla över trollfar som plitade och skrev. Så gick han själv till Kirre-Mick.

Två dagar efteråt sparkades det boll på snart sagt varenda glänta i skogen. På Vassmyrafältet och Vitklöverängen, Bullervallen och Trollmon, Gråheden och Häxslänten. Överallt! Och trollfar och hans tre pojkar snodde runt på alla platserna, klättrade i tallarna för att försöka se hur matchen gick och frågade alla de mötte om de visste något. Fram på kvällen släntrade de hemåt trötta och missmodiga.
-Nå, sa trollmor.
-Ett rätt, sa Bim.

Några dagar in i följande vecka sa plötsligt Bim:
- Tänk, vad det vore bra, om mor hade varit sömmerska! Sömmersketips brukar vara ruskigt fina.
- Hur kommer det sig att sömmerskor är så duktiga att tippa? frågade trollmor.
- De vet för det mesta ingenting alls om fotboll, sa Bim. Ju mindre man vet desto bättre tippar man.
- Är det bara det det beror på, sa trollmor, så duger jag lika bra som en sömmerska. Jag vet inte ett endaste smul om fotboll. Kila efter en lapp, du Bum.
- Men slanten då? sa trollfar.
Trollmor tog lugnt upp den andra förklädessnibben. Det var en knut på den också. Inuti knuten låg en tjugofemöring.
- Apropå pengar, sa trollfar, så är du ju rent förmögen.
Bum kom med tipskupongen.
- På den första matchen ska mor sätta en tvåa, sa Bim.
- Nu är du tyst, sa trollmor. Ju mindre man vet desto bättre tippar man, sa du ju själv alldeles nyss. Förresten kan jag inte skriva tvåor, bara ettor. Och så de där grindarna!
Grindarna, det var kryssen som betydde oavgjort.

Så skrev trollmor. I varannan ruta skrev hon en etta, i varannan ruta skrev hon en grind. Bim, Bam och Bum satt som förstummade. Tänk, att någon kunde veta så otroligt lite om fotboll!
- Kila nu ner till Kirre-Mick med det här, sa trollmor till Bam.
Bam skruvade på sig.
- Kirre-Mick får så gräsligt skojigt åt den här lappen, sa han.
- Det var roligt att höra att man kan roa den surkarten, sa trollmor. Då måste jag gå själv bara för att få se honom skratta.
Om Kirre-Mick skrattade? Jo, det vill jag lova!

Efter några dagar sparkades det fotboll. På Vassmyrafältet, på Bullervallen, på Häxslänten, på Gråheden, på Trollmon!
På kvällen kom Kirre-Mick. Han var surare än någonsin. Han dängde en påse pengar i stenbordet så det small.
- Tolv rätt, sa han. På en enda rad. Och en sån rad! Vanvettigt!
- Det var en fin rad, sa trollmor. Tvåor ser krumeluriga ut, ettor är rakt på sak.
- Grindar är bra också, sa Bim.

Nästa dag skickades skorna till halvsulning och pälsen till kemtvätten. En säck med kaffe och en låda snus låg överst på lasset från handelsboden. På kvällen var det hej och hoppsan och trollkalas för hela släkten. Kirre-Mick var också bjuden! Fattiga släktingar fick sina portmonnäer fyllda av trollfar.
-Tomma portmonnäer är något gräsligt, sa han.

Det var en skojfrisk tid. Men efter en månad var pengarna slut. Trollfar tog upp sin portmonnä, letade i varje fack, skakade den över bordet, inte ett öre rullade ut. Absolut tomt!
Trollmor vände sig om.
- Apropå pengar, sa hon, har du fått svar från Trollens arbetsförmedling?
- Ja, sa trollfar. Jag skall börja köra timmer i morron.
- Så bra då, gubbe lille, sa trollmor.
- Javisst, sa trollfar. Och väldigt roligt har vi haft nu ett tag.
Och han smålog belåtet.
- Mycket, sa trollmor.
Och så sneglade hon försiktigt nedåt sitt förkläde. Det var en knut på vardera snibben.